Att svara/spara en plats
När jag var sexton köpte jag en systemkamera. Sedan dess har jag sett på världen i bilder.
Då och då upplever jag starka ögonblick av kontakt med omvärlden. När jag väl hamnat i kontakt med något, brukar jag fota det. Jag vill ha ett minne av upplevelsen, något att bära med mig, vidare i mina rörelser. När jag går söker min blick som en radar, efter materialiteter i landskapet som jag kan koppla an till. Det är en direkt, instinktiv upplevelse där jag stannar upp och sugs fast i en relation till det jag tittar på. Jag upplever att jag går in i ett vi varje gång det händer. Det är jag och trädet. Vi har aldrig varit särskilt nära varandra, jag betraktar på avstånd. Ändå känner jag det, bättre än om jag stod nära. Blicken söker eftersom jag längtar efter den där upplevelsen. Det är jag och stenen. Vi:et ligger emellan oss, en osynlig linje som har en rörelse in och ut i oss båda. Samtidigt undrar jag om det kanske bara är jag som visar mig genom dessa objekt. Någon sa: ”man måste fästa blicken, fästa sig i världen”, men jag minns inte längre vem.
Jag samlar specifika former och tecken genom att t.ex. fotografera, ta avtryck eller plocka upp objekt. Jag gör översättningar och transkriptioner. Mitt konstnärsskap är ett slags navigering i det unika - inuti mig kan jag se linjerna mellan platser som jag stannat upp inför, fotograferat, återkommit till, burit med mig, och sedan de verk jag skapat. Vissa platser går inte att härleda till en särskild punkt i rum eller tid. De är bara en koncentration av en fråga, ett intryck eller en upplevelse. Från varje plats sträcker sig en linje. Den leder till verken vart de än är; i ett objekt, en form, på en utställning, i ett fotografi. Linjen följer inga vanliga fysiska lagar. Linjen är rörelsens och tankens spår.
Då och då upplever jag starka ögonblick av kontakt med omvärlden. När jag väl hamnat i kontakt med något, brukar jag fota det. Jag vill ha ett minne av upplevelsen, något att bära med mig, vidare i mina rörelser. När jag går söker min blick som en radar, efter materialiteter i landskapet som jag kan koppla an till. Det är en direkt, instinktiv upplevelse där jag stannar upp och sugs fast i en relation till det jag tittar på. Jag upplever att jag går in i ett vi varje gång det händer. Det är jag och trädet. Vi har aldrig varit särskilt nära varandra, jag betraktar på avstånd. Ändå känner jag det, bättre än om jag stod nära. Blicken söker eftersom jag längtar efter den där upplevelsen. Det är jag och stenen. Vi:et ligger emellan oss, en osynlig linje som har en rörelse in och ut i oss båda. Samtidigt undrar jag om det kanske bara är jag som visar mig genom dessa objekt. Någon sa: ”man måste fästa blicken, fästa sig i världen”, men jag minns inte längre vem.
Jag samlar specifika former och tecken genom att t.ex. fotografera, ta avtryck eller plocka upp objekt. Jag gör översättningar och transkriptioner. Mitt konstnärsskap är ett slags navigering i det unika - inuti mig kan jag se linjerna mellan platser som jag stannat upp inför, fotograferat, återkommit till, burit med mig, och sedan de verk jag skapat. Vissa platser går inte att härleda till en särskild punkt i rum eller tid. De är bara en koncentration av en fråga, ett intryck eller en upplevelse. Från varje plats sträcker sig en linje. Den leder till verken vart de än är; i ett objekt, en form, på en utställning, i ett fotografi. Linjen följer inga vanliga fysiska lagar. Linjen är rörelsens och tankens spår.
